pjoltas

Pjoltas mustasch beslöt sig redan tidigt på hösten 2008 att ställa upp i Vasaloppet 2009.
Efter mycket om och men så skickade värdfejset (dvs. mitt ansikte) iväg mustaschen med tåget mot sälen. Pjoltas hade gjort matsäck och Mustaschens biljett hängde tryggt i ett snöre runt halsen. Vi kom tidigt till tåget innan avgång så att mustaschen lätt kunde hitta sin plats och duka upp för fruktstund. Ja, mustaschen gillar frukt.

Jag pussade mustaschen och lämnade tåget. Mustaschen ville inte att jag skulle stå kvar och vinka.
Det kanske är ett ålderstecken, tänkte jag. Och plötsligt mindes jag när mustaschen kom till.
Från början var den mest fjun. Som något en förflugen duvunge hade tappat under Pjoltas näsa. Folk brukade vända sig om på gatan, pekandes, skrattandes.

- Sug in näshåret pojkvasker, sa en man till Pjoltas i Pressbyråkön.

Men Pjoltas trodde på sitt avkomma, sina fjun. Det fanns en mening med det här.
Plötsligt en dag letade morgonsolens allra första strålar in i genom sovrumsfönstret och landade likte en svan i Nybroviken under Pjoltas nästipp.
Och där fanns den nu.
Fast, som Carolina Klüfts lår. Fyllig som NK den 23:e december och inte minst, ståtlig som Napoleon själv.
Min mustasch hade blivit stor och nu var det dags för den att själv möta den stora vida världen.
Jag stod kvar på perrongen trots förmaningar och en tår rann då mustaschen tåg rullade norrut i den iskalla stockholmmorgonen.
Kraa, Kraaa, Kraaaa!