pjoltas

Idag blev jag tvingad att fika i tre (tre) timmar i streck hos mina pärons granne sittandes orörlig på ett och samma ställe. Efter en timme så lämnade Pjoltas röv sakta men säkert jordelivet och gick emot det starka ljuset i tunneln. I mitt inre så hörde jag hur mina butt cheeks ropade från den andra dimesionen.

- Hjääälp! Vi vill tillbaka till jordelivet.

Då kom den...inte påtåren. Nej...utan TRETÅREN!

Mentalt så grät Pjoltas och tackade rumpan för den tid vi haft tillsammans. Jag minndes rumpan som var lite som en "finsk barnfödar röv". Ganska stor som en saccosäck och mjuk som navel-ludd. Och redan nu la jag upp planer för mitt framtida liv som "rövlös".
Utåt så log Pjoltas och tog en kaka till. Ingen kunde se den smärta som Pjoltas gått igenom i de bakre regionerena. Ingen kunde höra hur skinkorna skrek. Hur stoldynan gjorde allt för att döda rumpen med träsmak...

Ja, hur gick det sen då? undrar ni.

Sätesmusklerna överlevde. Med hjälp av ett vanligt bilbatteri och startkablar så drog jag igång blodflödet igen och rumpen lille återvände från "den andra sidan".

Vad lärde vi oss?
Jo, att baksidan också är en sida.